I slutet av 2011 började det dyka upp fler och fler poster om en viss misstro till gillande, plussande och andra rekommendationer via sociala nätverk. Tidigare skrevs det rätt så mycket om vett och etikett när det gäller sociala medier (rekommenderar en klassiker ”10 saker din mormor kan lära dig om sociala medier” från 2010 men ack, så aktuell).
I november bloggade Fritjof Andersson om inbjudningar via Facebook och den 6 januari bloggade Magnus Lundin om ”Det digitala rekommendationssamhällets baksida. Jag lade länken i mitt dagliga Twitterflöde och fick vara med i en intressant dialog mellan @spirande och @Qamra.
Hur har vi det egentligen med webbetik och webbmoral? Jag menar har vi en annan etik och moral offline? Och hur går det till när vi rekommenderar andra? Är det så att vi på något sätt har mindre ansvar när vi är online?
Jag tror att myten om dr. Jekyll och mr. Hyde bara är en myt. Jag tror inte att vi kan ändra på oss dramatiskt i vanliga livet och på arbetsplatsen. På Twitter och i fikarummet. I Linkedin gruppen och på årsmötet. Vid julbordet och söndagsfrukosten. Vi är de vi är off- och online. Så om du, jag, vi var svikna online så skulle samma personer troligtvis svika oss offline med.
Det enda vad sociala medier, alla dessa fantastisk nätverk gjorde möjligt är att skapa förutsättningar att vi möts. Utan geografiska- och språkgränser, avstånd, ålder och bakgrund. Men det är fortfarande samma härliga blandning av oss alla. Lejonkungar och askungar. Tjuvar och präster. Ärliga och inte. Med moral eller utan.
Så om något går fel.., snälla lägg inte skulden på specifika internetkänslor! För det är personen bakom som är skyldig, inte själva nätverkande i sig. Och yes, vad vi alla kanske ska tänka mera på är att en like borde betyda mer än bara en klick och att plussa betyder att sprida vidare, så var vaksam när du är där ute för att stödja det du kan stå för!
Related posts:
Kontakt